söndag 23 april 2017

Slappt oredigerade bilder från Majorna



Idag har jag trampat runt kring röda sten. Egentligen hade jag tänkt gå lite på den där konstrundan men hade inte lust så jag tog en massa kort istället. Här är då själva den röda stenen, och lite av Röda sten.

Plockade havsglas, letade efter rött glas för tur men hittade inget.


Konstgrejset var på Sockerbruket, det är så häftigt!

Där har det legat kedjor på golvet!


Vet inte varför jag ville gå dit, jag tycker alltid 90% av konstrundor är jättetråkiga? Tittade mest på alla ateljégrejer.

Vardagspoesi (?) utanför kyrkan.

Ett av mina bästa dolda ställen. En röd gångtunnel som spelar rymdängelmusik, vid hållplats Vagnhallen.

 Gick hit och gick på toa, och blev skrämd av en jättestor gråslemmig bläckfisk.

Tog sen ett par överexponerade bilder av körsbärsträd (ärligt talat, den största utmaningen där är att inte få med de minst fem andra personerna som tar kort samtidigt på bilden. Tänker mig att det är samma problem vid typ lutande tornet i Pisa) innan jag åkte hem och köpte glass och tittade på Buffy med Anna.

fredag 21 april 2017

Den dummaste konversation jag haft

Jag jobbade ju frivilligt på en loppis ett tag och var där en eller två dagar i veckan och jobbade med ett gäng pensionärer. En gång hittade jag ett konstigt föremål som jag inte visste vad det var, en lång pinne med ett handtag i ena änden och som var avbruten i den andra.

Jag: Margaretha, vad är det här?

Tant 1: jaa, men det vet du väl?

Jag: nej?

Tant 1: men det är ju en sån här... vad heter det, som man... Sture! Vad är det det heter?

Farbror: jamen det är ju en sån ja! Sån där... ni vet?

Jag: nej? Jag har ingen aning, är den inte trasig?

Farbror: nääej! Det är ju en sån... ja. Mona?

Tant 2: jamen det vet ni väl! Det är ju en sån där... som maneeh... *viftar vagt* ni vet.

Jag: nej?? När man vaddå?

Alla: jaa men du vet! När man... vad det nu heter. *pillar med handtaget utan att något händer* *pekar i ospecifika riktningar med pinnen* *hummar självsäkert*

Inga, några, många (så att inga ljud hörs)

Det är för mycket ljud, för mycket människor, för mycket ord och idéer. Jag blundar bort allt och låter bara ljudet vara kvar, andas tills orden blir en ljudkuliss, blir till vågor som sköljer över mig i mörkret.

tisdag 18 april 2017

För fast i min bubbla

Jag satt i fönstret och tittade på några barn som lekte. Eller barn och barn, det var tre tjejer i tolv-trettonårsåldern. De red på ryggen på varandra och turades om att böja sig ner, att springa och hoppa upp på varandra och bära. De såg ut att ha så roligt, och de kommer fortsätta att ha roligt när de blir vuxna. Det är såna saker jag alltid haft svårt för, jag var inget sånt barn. Den sortens ostrukturerade lekar, som egentligen bara är samvaro, som är det som allt går ut på.

På senare tid har jag förstått mer och mer hur roligt det är, när jag var liten kändes det bara kaosartat, men det är en väldigt stor ansträngning. Det är inte alltid ett problem, tidvis fungerar det väldigt bra, särskilt inom ramen för mer strukturerade aktiviteter, men det är fortfarande definitivt ett hinder för mig. Särskilt när jag har personer omkring mig som den typen av spontanitet eller flexibilitet är viktig för. Jag hoppas kunna bli bättre på det i framtiden, med hjälp av det ena eller det andra, eller åtminstone bli bättre på att göra såna där strukturerade ramar som jag kan befinna mig inom, som kan göra mig mjukare.

måndag 17 april 2017

Hypokondri?

Apropå det det jag skrev om promenader nyligen förresten. Jag tänker en del på träning nu, och hur mycket jag sitter stilla och hur och om jag skulle vilja börja med någon träningsform när jag pluggat klart i sommar. Jag tror aldrig att jag varit så otränad på något sätt som jag är nu, och jag tycker att det känns.

Det här är inget jag pratar med folk om men jag är helt skräckslagen inför att jag varit så inaktiv och hur det kommer att påverka min kropp i framtiden. Jag fick en gång höra ett irriterat du kommer vakna en dag när du är 30 och upptäcka att du har ont överallt, och den dagen har jag väntat på sedan dess. Jag vet ju att det kommer hända förr eller senare, det är sånt kroppen gör, och båda mina föräldrar har olika former av värk.

När jag har ångest får jag ofta ont i vänster axel och då kan jag tänka att det är någon jäsande fibromyalgi som ligger på lur där. Bara livet hinner lassa på mig tillräckligt med ångest och spänningar och hemarbetesförslitningar så händer det! Det eller artros eller utslitna höfter eller axlar. Eller skadade knän, sånt där som liksom aldrig går bort och aldrig kan läka helt. Jag inbillar mig att det känns som om varenda led är på väg att vittra bort som ett uttorkat gummiband när jag blir äldre, som om jag bara knappt håller ihop, att senor och ledband ligger helt oskyddade utan några muskler till stöd alls.

Jag vet inte hur mycket det här stämmer. SÅ jävla inaktiv har jag inte varit, jag har ändå dansat och cyklat och burit grejer på teatern och sånt, jag gillar ganska många träningsformer. Det är bara något med orden "bra träning" som kan få vad som helst att låta som ett straff, som nånting som är gjort för att jag ska vara dålig på det. Som att jag automatiskt blir dålig på det för att det är träning.

Jag är rätt dålig på många fysiska saker, och är ganska svag och särskilt i ryggen. Kanske inte så att jag är i någon riskzon men jag vill kunna känna att min kropp är nånting att lita på, ett stabilt ramverk som håller mig uppe och kan ta mig framåt. Det är bara det jag vill, och att slippa göra något som känns plågsamt. Tills vidare går jag poddpromenader, och andas i fyrkant när axeln värker.

Tjugofem hundar, åtta fotbollsplaner och arton tusen vitsippor



Jag testar att promenera lite nu. Jag hatar ju egentligen att promenera och att det känns som om man bara sölar omkring och inte kommer nånstans och som nånting man måste göra för att vuxna bestämt det, men med poddar känns det lite lite bättre. Folk säger ju att man mår bra av att röra på sig och det stämmer säkert så varför inte. Jag vill ändå inte träffa folk, har inget tålamod att måla och somnar bara om jag läser. Så då får jag välja mellan Pinterest och promenera.

Särskilt om man går vid Kvibergs ängar och kan välja mellan vitsippor och bäck, gigantiska fotbollsfält och villaområden så är det ganska kul, där finns hundar och sekelskifteshus. I förrgår var jag ute i över två timmar. Idag är jag däremot sjuk och surar i min fåtölj, men kanske går jag ut senare ändå, om jag orkar klä på mig.